Det har blivit alldeles för lite sömn under helgen som varit, alldeles för lite. Vi körde sista gången på nattklubben i lördags. Det blev en riktigt bra kväll och därmed också ett bra avslut för säsongen. Men avslutet och uppsägningen av hyresavtalet innebär också att vi måste städa och tömma 400 kvm lokalyta inklusive ett restaurangkök. Det är ganska stora ytor som ska städas av. Ovanpå allt så blev städpatrullen som brukar städa efter varje gång magsjuk vilket gjorde att vi fick addera ytterligare arbetsuppgifter till listan.
Nåväl… Efter nattklubbskvällens ”måste göra efter stängning”-lista så rullade vi hemåt för att lägga oss. Sista gången jag tittade på klockan var 05:30 och vi gick upp igen 09:30 för att åka till lokalen och börja tömma. Det blev en heldag igår och än är vi inte färdiga. 00:00 var klockan när vi somnade igår. När klockan sedan ringde 05:30 imorse var jag inte glad kan jag säga!
Idag är jag trött, riktigt trött. Och efter jobbet väntar en spännande uppgift (NOT)!
Sedan jag började på nya jobbet har jag haft en spärr, en otroligt stark spärr. Rädslan har sköljt över mig så fort telefonen har ringt och numret har varit okänt. Trodde aldrig att det skulle vara något som skulle röra mig i ryggen, men ack så fel jag hade. Idag lyfte jag på luren och mycket riktigt kunde jag inte svara på någon utav frågorna (med anledningen att jag är ny och inte har tvärkoll vilket egentligen är naturligt). Nu finns det ju andra som har jobbat längre som kan svara på frågorna, men det kändes ändå inte bra alls! Jag vill ha koll, järnkoll, hela tiden, JÄMNT!
Jag inser ju att det inte kommer fungera till en början, men snart!
Kontentan: Jag lyfte på luren, kunde inte besvara frågorna, skickade frågan vidare OCH vips så var rädslan inför nästa inkommande samtal borta!
Vad händer om jag inte kan svara på frågan/frågorna? Ingenting (förutom att jag självklart tar reda på svaret eller bollar personen vidare till någon som kan svara på frågan/frågorna). Det är faktiskt inte värre än så!
Nu är det min tredje vecka på nya jobbet och kan inte i mitt liv förstå vart tiden har tagit vägen? Den är som bortblåst. Försökte sätta mig ner igår, med papper och penna för att konstatera vad jag gjorde under mina tre veckor, men jag kunde inte peka på något specifikt. Det var lite skrämmande.
Antingen har jag alltså gjort väldigt mycket, eller ingenting! Det tidigare alternativet tror jag mer på då jag varje eftermiddag känner en enorm trötthet blandat med massor av tankar som (spretar) ut ur huvudet på mig. Så känns det, och man skulle nog kunna jämföra det vid en tornado av något slag!
Men, denna veckan blir det en kort vecka och idag är sista arbetsdagen. Imorgon åker vi upp till Orsa för lite skidåkning. HELA fyra dagars ledighet med massor av trevligt sällskap, skratt och avkoppling! Välbehövligt och skönt…
Fredag, redan! En hel arbetsvecka har gått och jag hann inte ens blinka… Hur är det möjligt? Känns som om jag nyss satt hemma i soffan och hade fjärilar i magen inför min första dag på jobbet. Jag måste nästan ha tryckt på snabbspolningsknappen utan att veta om det, eller?
Jag kommer nog vara förvirrad ett tag till. Det kommer ta en stund inna jag hittar min plats och kommer till ro. Det kommer ta ett par veckor innan alla frågetecken klarnar upp, innan jag slutar gå på helspänn. Det kommer ta en stund innan jag kommer in i mina arbetsuppgifter, innan allt flyter på som jag tycker att det ska.
MEN, vet ni?
Det är HELT okej. Det får ta tid har jag insett. Att kräva något annat vore konstigt! Alla har en inkörningsperiod och den måste man få ha. Det har visserligen tagit mig en hel arbetsvecka att inse att det måste få ta tid, men det känns nu skönt att jag har kommit till den insikten…
Jag ser fram emot nästa vecka, redan. Jag har hamnat rätt! Först tänker jag dock ta tillvara på varje minut av den kommande helgen. Njuta, vila och bara vara.
Jag har klivit in i en ny värld. En ny värld efter studietiden. Det känns lite märkligt måste jag medge men nu har jag fått ett jobb inom min utbildning, och det känns riktigt bra! Visserligen bara en visstidsanställning till att börja med men vad gör det när jag få chansen till erfarenhet? Erfaranheten kommer därefter öppna upp många, för tillfället låsta dörrar.
Jag ser fram emot varje ny dag på jobbet. Det är ROLIGT att åka till jobbet…
Varje ny dag innebär nya möjligheter att utvecklas och sluka i sig ny kunskap!
Musik gör mig glad! Musik får mig att må bra. En låt kan vända mindre bra dagar till bra dagar.
Jag lyssnar på musik på väg till jobbet, ja, till och med på jobbet när jag sitter i arbetsrummet för att skriva etc. Det känns som att jag är mest produktiv och får fram de mest kloka slutsatserna när jag lyssnar på musik. Inte när jag läser dock, då måste jag ha tyst! Men, överallt annars finns musiken runt mig dagligen.
Musiken har blivit en stor del av mitt liv och är idag en viktig del i min vardag. Musiken är det som gör varje dag till en bra dag!
Djur är en stor del av mitt liv. Det hade kunnat vara en större del om min sambo hade haft ett lika stort intresse som jag har.
Vi har en katt, Smilla heter hon! Det är min lilla prinsessa och jag vet inte vad jag skulle gjort utan henne. Hon gör tokiga saker jämnt och kan få mig att skratta i de mest otänkbara situationerna. Djur får en att må bra helt enkelt!
Om åtta dagar får vi en liten prins också (efter att ha tjatat läääänge). Han är 12 veckor gammal och kommer att få namnet Nexus!
Jag hoppas att Smilla och Nexus kommer bra överens. Jag hoppas att de kommer få mycket roligt tillsammans. Det är min önskan!
Igår var en fin dag, en mycket fin vinterdag! Passade på att ta en lång promenad, sånt jag gör när jag inte sitter instängd i mörkret med en massa kluriga formler…
Idag tänkte jag ta mig tiden att skriva om något som för mig är väldigt upprörande. När jag idag under lunchen satt och läste tidningen såg jag en artikel med rubriken ”Stereotyper” klipps bort från Kalle Anka.
Disney har, inför årets Kalle Anka klippt bort två sekvenser. Den ena sekvensen är när den svarta dockan kommer ner till jultomten och får en OK stämpel i baken och den andra är den blonda dockan med rosa klänning som också kommer ner till tomten. Anledningen till att det klipps bort är för att det anses vara stereotypiskt. Ja, allt kan dras till extremiteter men är detta inte till att gå liiiite, bara liiiiite för långt?
Vad är det för fel med att det finns en svart docka och en blond docka i tomtens verkstad? Jag förstår inte. Är det inte att gå åt fel håll när vi plockar bort detta? Jag tycker snarare att det är bra att det finns med, det är bra att visa på att det finns olikheter. Varför vända allt till det negativa när vi kan vända det till något positivt. Nog för att det handlar om Kalle Anka som sänds klockan 15.00 på julafton, men, Kalle Anka är tradition för många och jag tycker inte att man ska försöka modernisera det. Det är det som gör julafton till julafton.
Att plocka bort de här två sekvenserna i tomtens julverkstad och säga att det är stereotyper blir för mig väldigt konstigt. Det blir för mig som att säga att det är dåligt att vara svart eller blond, och det är väl inte det vi vill, eller?
Jag trodde att det exempelvis var bra att alla små barn som sitter och tittar få lära sig att alla är och ser olika ut och att det inte är något fel på det. Jag tycker snarare att vi ska främja det, inte gömma det och ta bort det som om det vore något negativt.
Jag tycker att vi kan ta en titt på tomtens julverkstad. Granskar vi denna kan vi hitta många stereotypiska saker som borde klippas bort och ska vi se allt på detta sättet så tycker jag att vi kan lägga ner dessa 5, 27 minuterna av tomtens julverkstad. Fortsätter vi därefter att granska hela Kalle Anka så kan vi ju strunta i att visa det på julafton, sett ur ett stereotypiskt perspektiv.
Jag tycker att det, oberoende av vems fel det är, att det har gått för långt. Främja olikheten istället för att gömma den, gör något positivt av det istället för något negativt. Alla är inte lika (och nu menar jag på alla plan) och tur är väl det. Tänk vad världen skulle vara tråkig om alla var precis likadana…
När man slår upp aftonbladet på nätet eller vilken annan tidning som helst så omnämns appar till din iPhone eller Android nästan dagligen.
Det finns appar för sömnlöshet, appar för depression och appar som ska minska stress. Det finns appar till allt idag känns det som. Den stora frågan för mig är, fungerar de? Sover vi bättre, stressar vi mindre och blir vi mindre höstdeppiga? Jag är skeptisk…
I övriga kategorier så finns det appar inom träning, appar som ”fixar” fredagsmys eller bara vardagsmys och appar som ska hjälpa barnfamiljer till en bättre vardag. Ja, det är ju bra om det kan hjälpa någon men jag får en känsla av att det är lite överskattat. Jag tror nästan mer på att det handlar om att tro på något. Tror du att det kommer hjälpa dig så är det klart att det gör det också, allt beroende på i vilken utsträckning du tror på det, naturligtvis!
Samtidigt kan jag tycka att utvecklingen av vissa appar är fantastiskt. Det är bara att dra ett exempel på barn som har noll intresse av ”tråkiga” böcker. Men, tar du fram telefonen med en app som lär ut precis samma sak så blir de intresserade därför att det är något som rör på sig och ger ifrån sig ljud. Det är roligare än pekboken etc. Det finns fantastiskt fina appar där barn lär sig räkna och lär sig namnen på alla djur, världsdelar osv. Det är faktiskt, i vissa fall oslagbart!
Men, när det kommer till just frågan är du höstdeppig? Här har du tio appar som löser problemet. Har du svårt att somna? Här har du tio appar som får dig att sova, nätterna igenom. Jag tror och anser att man kanske måste gå till grunden med problemet för att lösa det, sen kanske appen kan vara en dellösning och hjälp på vägen. Jag tror inte att det är appen som löser problemet åt dig!
thoughtsofmybrain 