Enkla vardagstankar…
Jag gör min sista termin på samhällsplaneringsprogrammet som praktikant på Östhammars kommun. Jag har även en rest-tenta i statistik i december, och finner det oerhört svårt att hitta tid till att studera i den utsträckningen som hade behövts. Att ”jobba” heltid och studera på heltid är en ekvation som inte riktigt går ihop. Orken att ta tag i det efter en lång arbetsdag finns inte riktigt där. Någon bra lösning på problemet har jag inte heller funnit än!
Nog om det! Mitt inlägg idag kommer att handla om rädslan att komma ut i arbetslivet. Ordet rädsla låter starkt, jag vet! Men, det är ett faktum att det är så jag känner. Jag ska förklara mer ingående så att du förstår.
Jag har läst 9 år på grundskolan, 3 år på gymnasiet, 2 år på folkhögskolan (som kan nämnas som den bästa skoltiden i mitt liv, utan att överdriva) och 3,5 år på universitetet. I totalt 17,5 år har jag studerat. Det är därför även något som jag vet hur man gör. Det är något jag är bra på och något som jag faktiskt kan, ut i fingerspetsen.
Att studera har blivit mitt liv, min värld, min bubbla. Jag har skaffat mig rutiner som nu när jag är färdig måste brytas. Jag kommer inte längre använda huvudet på samma sätt, jag kommer inte behöva anteckna som en galning och jag kommer inte längre känna press inför en tenta. Många skulle rent av säga ”men gud så skönt”. Ja, det kan man tycka. Men samtidigt är det något jag under min studietid lärt mig hantera, något som har blivit en del av mitt liv.
Är det någon där ute som har känt samma sak, eller är det bara jag? Det känns i alla fall märkligt att sluta göra det man har gjort under majoriteten av sitt liv. Det har blivit som en del av vem jag är, på något sätt. Jag vet inte om jag lyckats förklara det så att det blivit förståeligt, men jag tror inte heller att jag kan förklara det bättre. Det handlar om att jag, inom en väldigt kort framtid kommer lämna mina trygghetszon!
…Och det skrämmer mig!
thoughtsofmybrain 